Besök!

I dag så hade jag tänkt att jag skulle titta på några filmer. Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag skulle se på X-Men. Några minuter efter att jag laggt upp inlägget på bloggen så ringde min telefon.  Det var en gammal bekant som ville bjuda mig på middag nere på stan. Jag tackade givetvis ja till den inbjudan, vem kan tacka nej till mat, inte jag i alla fall. Nu var det inte maten som var det roligaste, utan det var att få träffa Birgit och Olof. Jag har känt dom hela mitt liv. Birgit brukade passa mig och mina syskon när vi var små. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att vid något tillfälle så hade Birgit och en annan barnvakt låst in oss barn i ett rum samtidigt som dom hade dragit upp sina pojkvänner in i lägenheten, hmmm, men jag verkar ju ha klarat denna traumatiska upplevelse bra.

Birgit har alltid ställt upp för mig, hon sponsrade min första konsert när jag var typ tretton år, det va en Jerusalem konsert i Traryd av alla ställen. Hon brukade även se till så att jag kunde åka till skandinavium i Göteborg på konserter. Jag har alltid tyckt om musik så det betydde mycket för mig. När jag var i tjugo års ålder hade jag bestämt mig för att åka till Spanien som korttids missionär, då var det Birgit och Olof som sponsrade mig så att jag kunde åka. Det var ganska så länge sedan jag träffade dom senast så det var extra roligt att sitta ner och prata. Både Birgit och Olof är fantastiska människor och jag är glad att få ha dom i mitt liv även om vi inte ses så ofta. Jag gissar att (du) Birgit kommer att gå in på min blogg och läsa vad jag skriver om dagen. Bara så att du vet det så är ni helt fantastiska.

.

Ha en skön kväll!

En liten kort reflektion

Hej på er! När jag kollade igenom videoklippen som jag lagt upp så slog det mig att jag totalt missat en grupp. Så därför har jag nu tagit mig i kragen och letat upp en video med denna grupp. Jag har säkert  missat att lägga upp mycket. Den här gruppen tillhör nog den lite tyngre skolan fast det finns betydligt hårdare musik. Jag gillar när dom blandar klassiska instrument som cello, fiol med råa gitarrer och allt vad det nu heter. Det låter kanske inte så tungt? Jag pratar om SKILLET. Kolla här!

.

Skillet-Rebirthing

.

En liten kort reflektion om hur det var när jag var i tonåren.

När jag var typ 12-13 år så började jag lyssna på vad man då kallade hårdrock. Mina föräldrar tyckte det var hemskt. På den tiden så sa man att rocken var djävulens musik och att vi som kristna inte skulle lyssna på sådan musik. Jag fick till och med besök av en vän till familjen som ville prata om farorna med att lyssna på denna hemska musik, han ville att jag skulle slänga alla mina LP skivor och kassettband. Jag brydde mig inte om det. Dom grupperna jag lyssnade på var kristna grupper. Jag lyssnade på, Petra, Jerusalem, stryper rez band m fl. Min första konsert var en Jerusalem konsert, då var jag 13 år. Det var en stor upplevelse. Medans jag lyssnade på hårdrock så lyssnade min 10 månader äldre bror på bröderna samuelsson och Pelle Karlsson. Det brukar han få höra och nu kan han få det skriftligt dessutom. Den hårdrocken som jag lyssnade på då kan man betrakta som ”barnvisor” idag, det var väldigt snäll musik. Jag tror att dom är väldigt få idag som skulle kalla rock eller vilken musik som helst för djävulens musik. Det konstiga var att det var helt ok att lyssna på Samuelsson som var dom kristnas egna dansbands grupp, ja nu dansade man inte, det fick man inte. Jag kan inte påstå att dansbands kulturen skulle va bättre än hårdrocks kulturen. Nog om det.

.

Barndom!

Jag är så tacksam till Jesus för att han är med mig varje dag. Utan honom vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Under hela mitt liv har jag fått  se hur han har hjälpt mig.

Större delen av mitt liv har jag haft problem med min rygg. Jag har blivit opererad i ryggen flera gånger. När jag skulle opereras för tredje gången var jag 14 år. Jag ville inte. Jag ville vara som andra fjortonåriga pojkar, spela fotboll vara ute och leka och göra det man gör när man är fjorton.

Efter en operation var jag tvungen att för det första vara sängliggande en hel månad. Jag fick inte vända mig själv utan det gjorde personalen på sjukhuset.
När jag sedan kom hem så skulle jag vara tvungen att vara inomhus. Jag fick inte gå på ojämn mark, i trappor, jag fick inte åka bil. Så jag var fast i mitt hem. Jag var tvungen att ligga i en säng i typ två timmar för att få komma upp under en halvtimme och så rullade det på.

Jag hade även en korsett som jag hade på mig dygnet runt. Den fick jag bara ta av mig när jag skulle duschas en gång i veckan. Korsetten var gjord av läder och stål. Den hade ett stöd för nacken och ett för hakan. Ett riktigt tortyrredskap. Jag missade skolan och mina vänner. Under dagarna var jag ganska mycket själv eftersom min far och mor arbetade. Det här är bara lite av vad en operation innebar för mig.

Nu tillbaks  till när jag skulle opereras. Kvällen innan operationen satt jag på min sjukhussäng och läste bibeln och bad. Jag frågade Gud varför han kunde låta allt detta ske. Jag sa till Honom,  att om du bryr dig om mig, så bota mig. Jag talade om för Gud att jag ville vara som andra pojkar. Men inget hände. Jag hörde inte Gud, kände inte att han botade mig. Jag la mig ner för att sova.
Tidigt på morgonen kommer personalen för att hämta mig för operation. Dagen innan hade jag blivit röntgad och på dom bilderna kunde man se att mellan några av kotorna var allt inte som det skulle. Jag blev inrullad till operationsbordet där jag fick något lugnande. Jag blev sövd. I nästa sekund så vaknar jag upp, ja det kändes som en sekund, i själva verket hade det gått flera timmar. När jag var så pass vaken att jag kunde prata så frågade jag läkaren som hade opererat mig hur det hade gått. Han svarade att dom hade bara öppnat upp och sytt igen, för man kunde inte hitta felet som man hade sett på röntgenbilderna. Då sa jag spontant -Tack Jesus! var på läkaren svarade -Det måste vara han som gjort något för vi har inte gjort något. Två veckor senare var jag hemma igen. Jag fick gå i skolan, ja, jag fick vara en fjortonårig pojke. Efter detta så har det dock hänt andra saker med min rygg. Men jag tror att Jesus kommer att bota mig helt en dag.

När jag var 15 år sa läkaren som behandla mig att om fem år så kommer du förmodligen att sitta i rullstol. Ni kan ju tänka er själv hur det känns att få höra en sådan sak. Nu sitter jag inte i rullstol och jag är 40 år idag. När jag träffade läkare senast så sa han att det är ett under att jag inte sitter i rullstol. Jag tror också att det är ett under.

Jag ser livet som en gåva och jag är tacksam till Jesus för att jag lever. Jag är för det mesta glad och positiv, även när jag har ont eller är trött  så är jag tacksam till Jesus för att han bär mig genom allt.

.